-
sommaren äter av mig. jag tänker på det när jag mår dåligt av den, att det är för den äter av mig, alla insekter och alla kläder som inte skyddar kroppen alls, jag tillhör plötsligt världen, det är ingen skillnad mellan mig och allt annat. och jag
menar, ibland känns det bra att det är så, ibland gör det det inte alls, ibland vill man vara ett med allt men ibland vill man vara sin egen, i kroppen känna skillnaden mellan sig själv och världen. Det handlar om integritet, jag gillar hösten
så mycket, saknar hösten så mycket. man får börja klä på sig, ha stövlar, och insekterna försvinner, världen lämnar en ifred. och det blir mörkare, man får sova, man får äntligen sova, och nacken gör inte lika ont, eksemen försvinner, det slutar klia
överallt, i halsen och på huden. man får aptit, men inte som på vintern, vinteraptiten är inte så bekväm den heller för den e illamående. Men den normala aptiten, och man röker en cig och det känns bra och inte klibbigt, inte sött, bara rent.
man blir ren av hösten! man kan springa igen, man får ordning igen, listorna man börjar göra, intressena som känns viktiga, och det är bra i ens relationer för plötsligt orkar man med dem, det är som att man har all energi. Hösten är underbar,
men sommaren äter av mig, ändå är det sommaren jag längtar efter, för att alla andra gör det, för att den är vacker och för att man märker att världen är där den vill vara, och med världen menar jag träden och djuren och himlen och vattnet, molnen
också, sanden och stenarna och fåglarna. men jag är som alla andra, vill alltid vara som alla andra